Ås IF – vilken fantastisk förening!

Ikväll har Passa boken haft den stora äran att besöka Ås IF.
I en klubblokal i Ås hade vi ett samtal om varför det är viktigt att läsa, hur det är att byta fotbollsklubb efter 13 år, kan litteratur verkligen göra oss till bättre fotbollsspelare och om man ska läsa boken innan man ser filmen eller vice versa. Dessutom hur kommer det sig att man får läsa Gone Girl men inte se filmen?

Från biblioteket kom Mari Regnell med massor av insikter och boktips. ÖFKs mittfältare Alex Dyer berättade att han gärna läste självbiografier (just nu läser han Zlatan-boken). Vår Passa boken-veteran Bobo Sollander läste ur sitt kapitel i Min resa till ÖFK.

Och det bästa av allt! Vi ska få komma till Ås igen!

Foto: Maja i Ås IF

Foto: Maja i Ås IF

Här kommer ett utdrag ur Bobos text:

Säsongen 2012 var vi så tillbaka i division ett, efter ett år i division två. Jag började året som mittback men fick väldigt lite speltid och kände mig frustrerad eftersom jag tyckte att jag borde få spela. Men ska man vara ärlig gjorde jag en dålig försäsong, och så här i efterhand förstår jag varför det blev så mycket tid på bänken. Jag fick dock chansen två matcher i rad på vårsäsongen, men sen mötte vi Västerås borta där jag ställdes mot Emir Smajic. Han fullkomligt lekte med mig i första halvlek så jag blev utbytt i paus. Under sommarhalvåret värvade vi sedan Emir som gjorde en fantastisk höst, en höst jag mestadels såg från bänken.
Sista matchen, borta mot Sirius lyckades vi med det som de flesta trodde var omöjligt att vi skulle göra – vi vann serien som nykomlingar. Jag kommer ihåg slutsignalen, lika svart som det var året då vi åkte ur division ett, lika fantastiskt roligt, om inte roligare var det när vi var klara seriesegrare där på gräsmattan i Uppsala.
Efter sju år i klubben hade vi lyckats ta oss till Superettan, i och med det skulle även min fotbollskarriär vara över. Jag hade jobbat 100 % på sidan av i flera år och kände att jag inte skulle kunna konkurrera om en plats, om jag inte blev erbjuden ett heltidskontrakt. Men erbjudandet som låg på bordet var ett halvtidskontrakt, så jag lämnade ÖFK nöjd med mina sju år och kände att det var dags med något nytt.
Eftersom jag alltid har tränat så var det självklart att jag skulle fortsätta med det och det artade sig så att jag började träna triathlon, en helt ny utmaning. Både att lära sig crawla, samt nya sätt att bedriva sin träning på. Utan ett lag får du ju sköta sådant själv men jag hamnade snart i en nystartad förening med folk som såg till att träna tillsammans genom att hålla kontakt via en Facebooksida. Min allra bästa träningskompis blev min far, som fyller sextio år nästa år och då planerar genomföra ett triathlon.
I början av juni fick jag ett samtal från Graham som frågade om jag var intresserad av att hjälpa ÖFK i tre matcher. Jag gav honom ett chockat »ja« till svar, och helt plötsligt var jag en ÖFK- spelare igen. Det var en väldigt skum känsla att komma som ny till ett omklädningsrum man lämnat ett halvår tidigare. Ett lag jag tillhört i sju år, men nu som en ny spelare i truppen. Efter de tre matcherna fick jag fortsatt förtroende över hösten, vilken dock mestadels spenderades på bänken. Jag känner dock ett annat lugn nu, jag blir inte lika frustrerad över att inte få speltid.
I dagsläget vet jag inte hur min framtid kommer att se ut inom ÖFK. Men jag vet att jag är stolt över mina år i klubben, och resan har varit både snirklig och full utav upp- och nerförsbackar.
Från att spela i en liten klubb som krigade för livet i division ett, till de osannolika säsongerna med nerflyttningar och upp- flyttningar, till en multikulturell klubb som nu kan dominera matcher i Superettan, hur skulle jag inte kunna vara stolt över det ?